Blogg

Äntligen vår och snudd på sommar…

Ja äntligen är den här, den ljusa och varma (nåja) tiden! Tror jag…

Det är inte lätt att vara en skapande person med jobb om dagarna och stor gård ute, motionsbehov och och och… Det blir ju lixom inte klart det där som man jobbar med om man inte sitter framför datorn. Oberoende om man skriver nytt, läser genom eller redigerar. Så man måste sitta där, oftast inne eftersom skärmar och sol  sällan är en bra kombination. Sen sliter och drar det åt alla håll. Man borde jobba på sin grej, men man vill göra annat, man skall på en massa annat och så tillkommer allt det där som hör sommaren, trädgården och allt det – som ju faktiskt är oerhört roligt och skönt. Men det håller inte ihop. Det går inte att vara på många ställen på samma gång. Jag lyckas någorlunda med att tänka på annat när folk tror att jag lyssnar eller så 🙂 men det hjälper inte arbetet så väldigt mycket att bara tänka på det.

Nej, sommaren är till för att njuta och jobba ute och den mörka tiden är till för att skriva och pyssla. Men det fungerar inte så, att lägga på hyllan och återkomma om tre-fyra månader. Så det blir som med mycket annat i livet – en kompromiss. Försöka hinna med lite av allt.

Ta vara på solens livgivande strålar, men bränn er inte.

Det där om att förtjäna sin plats

God kväll,

Jag sitter här och sysslar med allt utom det jag borde; lyssnar på finsk musik (älskar att sjunga med till tonerna av Jesse Kaikuranta, Erin m.fl), betalar räkningar och tittar ut genom fönstret på den ljusa vårkvällen. Jag borde väl göra något produktiv såhär på en lördagskväll.. men, men. Det blir en ny dags program.

Jag har tänkt mycket på svängarna i Svenska Akademien… fast jag inte ens bor i landet i fråga och det på så vis inte rör (dock berör) mig nämnvärt. Jag har också tänkt på det som står i rubriken. När har man gjort tillräckligt för att förtjäna sin plats, och vilken är platsen? Mycket sitter förstås mellan egna öron, med tillräckligt stort ego så går man väl vart som helst utan att tveka eller skämmas. Men utanför egot finns även vissa – ofta osynliga – murar som måste brytas. Jag accepterar dessa murar när jag kommer till korta för att jag har fel utbildning, personlighet eller fel erfarenhet. Jag är den första att erkänna mig slagen och gå vidare. Men jag är otroligt headstrong (gillar det bättre än svenska ordet envis) när det kommer till dessa oskrivna och inofficiella murar eller de som går under ”så här har det alltid varit”. Jag accepterar inte de orättvisor som följer i spåret av dessa. Något som ofta faller under detta är dessa märkliga kringelikrokar som vi kvinnor får se när vi inte har förtjänat en plats. När kvinnor inte blir valda, inte blir befordrade, inte får tillgång, får avgå, får mindre betalt och mindre synlighet… ni vet, det. Som Sara Danius. Det är precis som med Mona Sahlin, som avgick för att hon köpt choklad…. medan männen går på sexklubb för statens pengar. Eller Anneli Jäätteenmäki, ett misstag och pang medan våra nuvarande narrar gör bort sig varje dag.

För att återkomma till Svenska Akademien: det är kvinnorna som läser mest, som skriver mest, som jobbar inom bibliotek, som lektörer och med modersmål…medan männen bestämmer och delar ut priser åt männen. Precis som bland ryttare, kockar och läkare, och, och, och.

Nä, det om det, inget jag säger förändrar något heller. Jag lovar att skriva en ny dag, men ta mej tusan jag lovar INTE att inte vinna ett pris någon dag. Mig rår de inte på!